Inte helt okej

Jag har en kompis som har världens konstigaste pojkvän. Några förutsättningar för ökad förståelse: killen är blyg. Killen har inte haft särskilt många förhållanden tidigare. Killen har rollen som "den som följer med" bland sina kompisar (inte världens sexigaste sida).

Hon är ute på krogen och ser plötsligt honom. Han ser henne. Han vänder bort blicken. OCH LÅTSAS SOM ATT HAN INTE SER HENNE.

Hon konfronterar honom senare. Han erkänner att han såg henne. Han har ingen bra förklaring.

Det rörde sig inte heller om något gräl. Allt var bra innan. Varför vill man inte hälsa på sin flickvän?

Den förbjudna frågan med stort F

(Kära eventuella kvarblivna läsare, jag är ledsen för att jag har svikit mitt tidigare någotsånär regelbundna bloggande och jag vet att betyget är under botten. Anledningarna är inte officiella.

Nya krafttag!)

Vi är ett sällskap som är ute på krogen och sitter runt ett bord. En kille jag inte känner lutar sig plötsligt över bordet för att fråga mig:
– Vad tänker du på?
Jag har ingen lust att anstränga mig för att leka lek med den här människan.
Jag: Jag tänkte på att jag är snorig och behöver gå och snyta mig snart.
Han: Det tror jag inte på. (Hur kan man inte tro på det? ) Vänta, jag sätter mig bredvid dig istället.

Det kan ha varit killen som får tjejen han vill ha bara för att han aldrig ger upp. /Fast inte den här gången.

Varför stöter killar på skitstövlar?

En kille kommer fram på krogen och ber om en danslektion. Jag försöker lite halvhjärtat. Sedan ska ha dricka en öl och undrar och jag vill ha. Jag vill ha ett glas vatten. Som jag går och hämtar själv. Jag är ganska kort mot honom. Då kommer han fram och börjar konversera.

Han: Så vad-
Jag: Vad är det du gör?
Han: [svarar något otroligt tråkigt. Frågar var jag bor.]
Jag: Hos mina föräldrar.
Han: [ser chockerad ut] Jaha... [Hämtar krafter från ett annat håll. Pendlar med blicken och ser bekymrad ut.] Du verkade inte vara så...ung.
Jag: Nähä. Jag är 20.
Han: Jag är 26.
Jag: Jaha, nej, nu är det dags för ett ryck på dansgolvet!
Han: Jag går nog-
Jag: Då ses vi där senare då!
Han: Jag går nog hem tror jag.
Jag: Då ses vi inte där senare!
Han: Du är svår. Jag ska...jag ska inte fråga efter numret va?
Jag: Nej.

Därefter vände han 180 grader om och försvann snabbare än en långdistanslöpare i folkmassan. Jag brukar nästan jämt anstränga mig för att vara trevlig men det här var ett av de få tillfällen jag verkligen inte såg någon mening med att vara det. Men istället för att försvinna blev killen blev mer och mer angelägen om att prata med mig ju drygare jag blev, för att till slut fråga mig om numret! En normal, trevlig kille - varför ville han forsätta snacka med mig som bara betedde mig drygt? Tjejer vill ha svin, killar vill ha suggor.

Du är inte vad du inte äter

Mat är något som präglar hela samhället och hela vår livsstil. Inte minst i dejtingsammanhang. Att laga mat eller äta ute tillsammans har alltid varit en stor del i de flesta förhållanden jag känner till. En aktivitet som sällan misslyckas.

Tänk dig då att ni kan ägna er åt allt utom något som inkluderar mat.

Det finns nämligen killar som är HELT ointresserade av livsmedel och föda. En man som äter enbart för att hålla sig vid liv och inte tycks finna någon glädje i det, har han en form av anorexi? Jag vet många killar som är mindre intresserade eller fascinerade av mat än tjejer, speciellt om man tar mig som exempel, men inte bry sig om det över huvud taget?

Samtidigt känns det som motsatsen till anorexi. Han är inte besatt av att inte äta, han bryr sig helt enkelt inte om det. Eller är det just det som är anorexi? Det är svårt att veta om man inte haft det själv.

Ett förhållande bra för figuren. För tjejens figur. Men det måste vara jobbigt att se en redan väldigt smal kille bli smalare.

(Detta inlägg handlar inte om någon som kommenterat bloggen.)

När pärlor blir till svin

En killkompis som är världens finaste kille beter sig ibland som ett svin mot sin tjej.

En annan uppvaktar en tjej tills hon förklarar att hon har kille. Då börjar han påpeka allt han gjort för henne, hur han ställt upp för henne och hur otacksam hon är.

Vad är det med fina killar som plötsligt spårar och beter sig som skitstövlar? Det är lite läskigt med folk som har sådana personlighetsklyvningar. Hur ska man veta vilket som är deras riktiga jag? Är det hur man är mot sin partner eller är det hur man är mot alla andra?

Pengar - ett ständigt hot mot Manligheten

Jag och han i hans rum efter biobesök. Han har i regel betalat allt vi varit ute på. Jag rotar efter en lapp i bakfickan och ut ramlar ett par hundralappar. Kan ju onekligen inte erbjuda mig att betala tillbaka när de ramlar ut framför honom. Säger ”för bion” och sträcker fram två hundringar. Tänker att jag kan betala för honom med.
Han: [muttrar något om att jag inte behöver betala]
Jag: Kom igen, då kan du betala tillbaka din kompis pengarna.
(Jag vet, jag vet. Varför höll jag inte käften där?)
Han: [tar under tystnad emot en hundralapp. Den andra slänger han på golvet.]
Jag: [Kommenterar inte att det var två. Tar upp min andra hundring och skäms.]

Det är en fin linje mellan hur mycket killen ska bjuda och hur mycket tjejen kan ta emot utan att ”leva” på honom. Att bjuda varannan gång tycker jag är det bästa, men efter att ha kränkt killens Manlighet tänker jag aldrig erbjuda mig igen.

Eller som en vän sa: ”Lägg ner, vi lever ju i en patriarkalisk värld.”

Konsten att konservera killkompisar

Det finns de som slutar träffa sina kompisar när de skaffar en partner.

Jag slutar träffa vissa av mina vänner när jag inte har en pojkvän.

En del killkompisar kräver helt enkelt att man ska ha en pojkvän för att de inte ska stöta på en. Det är jätteirriterande när man vill hänga med en person men inte vill något mer, vilket är nästan jämt. Vissa slutar aldrig. Det leder bara till att vi slutar ses. Alltså MÅSTE man ha en pojkvän för att behålla vissa kompisar. Puckade jävla killar.